Den 6 april 2015.
Mycket talar för att det var då Petra Skogsberg gjorde sitt sista framträdande som elithandbollsspelare. I bussen på väg hem från Göteborg, efter kvalförlusten mot Önnered, sa hon:
– Det finns en risk att jag slutar, men jag har inte tagit något definitivt beslut. Jag får fundera ordentligt, så får vi se.
Nu, tre veckor senare, har hon meddelat klubben och lagkamraterna att det är färdigspelat.
Men du lägger till "nog" i samma mening…
– Med 95 procents säkerhet slutar jag, men man vet ju aldrig. Så känns det nu i alla fall. Jag tänkte egentligen sluta redan förra året. Den här säsongen har jag haft det i bakhuvudet hela tiden.
Petra har haft tur och klarat sig undan allvarliga skador, men alla matcher och träningar år efter år har frestat på.
– Jag har problem med ett knä, som inte är helt hundra även om det inte gått ut över handbollen. Jag har haft besvär med axeln i tolv år. Och nu i slutet av säsongen fick jag ont i foten. Jag känner att jag vill sluta innan det går för långt, innan det går ut över min prestation. Jag skulle inte vilja avsluta halvskadad.
Petra pratar också om motivationsbrist.
– Efter 15 års elitsatsning där det mentalt hela tiden har varit att maxa och prestera.
Det är en skräckblandad känsla hon nu har inför framtiden.
- Jag har ju aldrig slutat förut, så jag vet inte hur det kommer att kännas.
Oroar du dig för det?
– Jag har kört på med det här racet i så många år så det är klart jag funderar på hur det ska bli när jag inte lever det livet längre. Men orolig – nej, det är jag inte.
Vad tror du att du kommer sakna mest?
– Dels att utföra en träningsform, som jag tycker är det roligaste som finns, ihop med andra. Dels gemenskapen.
Försöker övertala
Petra kommer dock inte släppa handbollen helt. När Skara HF i måndags drog igång försäsongsträningen så var det under hennes ledning, åtminstone fram till midsommar. "Operation övertalning"är redan i full gång från lagkamraterna. "Du är för bra för att sluta", får hon höra av många.
– Jag har aldrig spelat utan någon Skogsbergare i laget, som någon sa.
Hur ser du tillbaka på din karriär?
– Jag är jättenöjd. Tror nästan jag har fått ut maximalt av min talang och kapacitet. Jag är väl en liten talang men en stor träningsprodukt. Jag har sett spelare som är väldigt mer talangfulla än mig, men som absolut inte har lyckats lika bra. Jag är stolt över att jag har tränat mig till framgång. Jag har levt mycket på min fysik – snabbhet, styrka, uthållighet, spänst.
Stoppad av klubben
Petra Skogsberg började spela handboll i Stenums IF som åttaåring. Året efter, 1993, blev det en sammanslagning med Hangelösa HF och Skara HF bildades. Där blev hon kvar fram till 2002. Då ville hon gå över till Skövde HF - men Skara HF satte stopp.
– Vi hade precis åkt ur division 1. Framför allt handlade det om att jag ville spela juniorhandboll med dem jag gick med på handbollsgymnasiet. Jag ville verkligen satsa.
Skara HF krävde 15 000 kronor i övergångssumma, något som Skövde HF inte var beredda att betala för en junior. Petra vädjade till Skara HF i ett långt brev. Det hela slutade med att mamma Eva Skogsberg löste ut sin dotter med pengar ur egen ficka.
Vad tror du hade hänt med din karriär annars?
– Då hade jag gått ändå. Då hade jag visserligen inte fått spela matcher på ett år, vilket hade varit jättetråkigt, men det hade säkert blivit bra i slutändan. Nu fick jag spela viktiga matcher i USM, fick full speltid i Somby med bra spelare i division 2 och träna med A-laget. Det var nyttigt för mig att gå den vägen och inte kastas rakt in i hetluften som det är för många unga spelare i dag.
Debut på födelsedagen
Elitseriedebuten skedde på hennes 19-årsdag, den 2 februari 2003, borta mot Stockholms-Polisen.
Två år senare var hon – och Skövde HF – i sin första SM-final. Skövde drabbades av handbollsfeber då även IFK hade tagit sig till finalen, de allra första som avgjordes i en enda match, i ett fullsatt Globen som hade intagits av tusentals Skövdebor.
– Det var det häftigaste man varit med om, hela den grejen.
Enda felet var väl resultatet? Ni förlorade med 23–24 efter att ha missat straff i sista sekunden.– Nu i efterhand spelar det faktiskt inte så står roll.
– Jag hade varit sjuk hela veckan inför finalen. Det var en kamp mot klockan om jag skulle kunna spela. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde prata.
"Blev bortdömda"
Ett år senare – ny final och ny förlust, den här gången mot Sävehof efter förlängning.
2007 var Skövde HF på väg att få revansch, ledde stort med en kvart kvar – men tappade och finalföll igen mot Sävehof.
– Den matchen är svårast att släppa. Jag hävdar fortfarande att vi blev bortdömda totalt på slutet. Jag kände mig berövad på ett SM-guld.
Misstänker du rentav att det var uppgjort på något sätt?
– Nej, men jag tror det är svårt att vara domare i matcher när man har koppling till en av föreningarna... Jag vet en annan gång när vi mötte Eslöv att domarens fru var med i Eslövsklacken. Då blir det inget bra.
Det blev i stället fjärde gången gillt 2008 för Skövde HF, men då hade Petra lämnat för proffsspel i Danmark.
– Jag var där (i Scandinavium) och tittade. Det kändes lite som jag var med och vann ändå. Jag grät glädjetårar.
Petra hade haft proffsanbud något år innan, men kände sig inte redo att ta steget. 2007 flyttade hon till Fredrikshamn Fox.
– Det var skönt att komma ur stressbubblan hemifrån med heltidsstudier eller heltidsjobb och bara ha fokus på handbollen.
Laget åkte ur högsta ligan och Petra bytte till GOG Svendborg efter ett år.
– Det var bästa tiden utomlands. Vi var många svenskar som hängde mycket och klubbgemenskapen var fantastisk. Jag blev kvar där i två år, det andra året gick vi ihop med Odense. Föreningen hade dock ekonomiska problem så de ville satsa på andra, billigare spelare.
Tankar på att sluta
2010 återvände Petra till Sverige och elitserien. Men inte till Skövde HF, i stället valde hon Lugi.
– Det berodde på att Jocke (pojkvännen och målvakten Joakim Svensson) redan spelade där. Vi hade då bott ifrån varandra i fyra år.
Det blev tre, för att använda Petras egna ord, "turbulenta"år med Lundalaget. Sportsligt gick Lugi till semi i EHF-cupen samt var i två SM-finaler. Bakom kulisserna var det inte frid och fröjd.
– Hur spelare mådde, några slutade mitt i säsongen, några fick gå under konstiga omständigheter. Det fanns ingen riktig trygghet och vi spelade sämre än vi kunde.
Petra ger huvudtränaren Dragan Brljevic skulden.
– Tränarvärderingar som jag inte står för, det var lite jobbigt. Speciell ledarstil, men till hans försvar ska sägas att han ändrade sig efter två år och körde på en mer svensk kulturell.
Som lagkapten var Petra tvungen att reagera, vilket hon gjorde efter sitt andra år.
– Då sa jag till styrelsen att för min del funkar inte det här. Då fick vi en ny assisterande, Johanna Wiberg, och då ändrades det till det bättre.
Dessförinnan hade det gått så långt att Petra funderade på att sluta spela.
– Ja, jag tyckte inte alls att det rimmade med hur man skulle må när man spelar handboll. Det var en jättejobbig period. Jag skulle aldrig gå tillbaka dit.
Det blev ett tårfyllt avsked från Lugi efter knappa finalförlusten mot Sävehof 2013. Under finalveckan hade hon haft ögoninflammation, var tvungen att träna med glasögon men kom till spel och var nära att ordna guldet till Lugi.
En säsong med systrarna
Paret Skogsberg/Svensson hade haft planer på att återvända till Skaraborg, så när Joakim fick kontrakt av IFK Skövde var det inget att tveka på. Petra valde i sin tur bort Skövde HF för spel i allsvenskan med Skara HF.
– Att få spela med mina två systrar, Mikaela och Gabriella, i moderklubben vägde tungt. Jag kände att Skövde HF inte hade tillräckligt bra lag för att utmana om guldet. Jag kände mig färdig med elitserien. Kul att prova något nytt och att testa på rollen som assisterande.
– Med facit i hand blev det en fullträff. De två senaste säsongerna har varit så roliga. Jag har verkligen hittat tillbaka till glädjen igen. Längtat att gå till varenda träning. Ett fantastiskt gäng att spela med och en fantastisk publik. Kvalmatchen hemma mot Önnered var största höjdpunkten. Som äldre kunde jag njuta av situationen.
64 A-landskamper har du på meritlistan. Hur vill du summera din landslagskarriär?
– Jag är jättenöjd och stolt över den. Att jag skulle komma med i ett A-landslag var absolut inget jag trodde. Jag var inte ens med på Riksläger eller J-landslag. Rätt kul när man kollar tillbaka på Sverigecupen där det fanns mycket bättre spelare på min position. Några år senare var jag bättre än alla dem. Den resan!
Över 60 landskamper
Sammanlagt var hon med på tre mästerskap: EM 2006 i Sverige, EM 2008 i Makedonien och VM i Kina 2009.
Främsta minnet i blågula dressen hämtar hon från EM 2008 och mötet med värdnationen Makedonien.
– Det var fullsatt med bara hemmafans. Jag har aldrig varit med om en liknande ljudkuliss. De hade till och med några slags maskiner som gjorde ifrån sig visslingsljud. Under matchen var det omöjligt att kommunicera och efteråt tjöt det i öronen en bra stund. Matilda Boson blev skadad ganska tidigt så jag fick hoppa in och spela. Vi vann med ett mål (24–23).
Under Petras tid i landslaget var det bara tillåtet med 14 spelare i truppen, något som nu är reviderat till 16. Det gjorde att hon många gånger fick sitta på läktaren under matcherna, vilket hon i efterhand kan känna lite bitterhet över.
När har du varit som bäst i karriären?
– I perioder skulle jag vilja säga. Första året i elitserien gick jättebra, andra året ännu bättre när jag i samma veva kom med mer frekvent i landslaget. Sista året i GOG. Första året i Lugi. Och sen den gångna säsongen med Skara där jag tycker jag höll en hög och jämn rakt igenom.
Tränarbiten
I höstas var Petra en av flera före detta elitspelare som var med när Svenska handbollförbundet inledde en riktad satsning för att få fler kvinnor att bli tränare i ett annars mansdominerat yrke.
– Det är inget som står skrivet i sten att jag ska bli en tränare, jag har inga fasta planer på det. Men det är absolut något jag kan tänka mig för att behålla lagkänslan och utveckla spelare.
Gunilla Flink, ordförande i Skara HF:
– Petra är i mitt tyckte kanske den bästa vänstersexan i Sverige och jag skulle inget hellre vilja än att hon fortsatte spela. Men vi får respektera hennes beslut och skulle hon ändra sig får vi ta det då. Nu hoppas vi hon vill fortsätta i rollen som assisterande tränare. Hon har fått ett kontraktsförslag och ska lämna besked på torsdag, säger Gunilla Flink.
Petra Skogsberg om...
...bästa medspelaren
– Isabelle Gulldén.
...bästa motståndaren:
– Cristina Vărzaru, Rumänien.
...snyggaste målet:
– Vilken av alla flippar ska vi ta? Hehe. Flippar och knorrar blev min grej. Jag hade inte det hårdaste skottet, så då får fick jag hitta andra vägar. Under gymnasietiden kunde jag stå före och efter träningar och nöta mot en vägg.
...hon alltid har varit snabbast i de lag hon spelat?
– Ja, det tror jag faktiskt.
...bästa tränaren:
– Då brukar jag alltid svara Magnus Frisk och det fortsätter jag göra. Jag hade honom under fem år i Skövde HF och han gjorde mig från ingenting speciellt till en bra spelare. Lärde mig träna bra fysiskt och ställde krav som passade mig. Han är väldigt duktig på att skapa en miljö där spelare utvecklas.
...sin nuvarande kapacitet:
– Jag skulle absolut kunna gå in i vilket elitserielag som helst och göra det helt okej. Det är jag inte orolig för.
...SM-finaler:
– Visst, jag har fem SM-finaler och fem silver, men skulle inte byta bort fyra finaler och tagit ett guld. Då har jag hellre fem silver och fått vara med om fem finaler med allt runt om kring.